I nöd och lust

Kärlek är en stark kraft på gott och ont. Ibland kan den vara droppen som avgör om människor känner att de måste fly. Alia Hussami och Muhammad Haydary är ett ungt par från Kabul som kommer till Rowing Together för att hon är gravid och har epilepsi. På grund av stressen har hon haft flera anfall och de är oroliga för barnet och för att det inte finns akut hjälp i lägret om något händer.
- Det finns bara en läkare inuti lägret. När Alia fick krampanfall fick hon inte ens träffa läkaren, bara sjuksköterska. Eftersom hon är gravid får hon inte riktig epilepsi medicin så de gav henne bara värktabletter och sa att det skulle gå över. Jag var jätterädd och sa att de måste ringa ambulans, men de vägrade, berättar Muhammad.

Innan Alia kan få medicin måste hon genomgå hjärnröntgen. Den ska göras 17 januari. Under tiden lever Alia och Mohammed i ständig oro. Jag är rädd hela tiden. Det är farligt i lägret.

• Jag följer med Alia hela tiden,  till och med till toaletten. Det är också så smutsigt överallt,  fullt av bakterier, jag är rädd att hon ska bli sjuk och att barnet ska skadas.

Alia visar sitt finger. Det som började som ett litet rivsår är nu en stor varig krater.

Paret bjuder hem mig på te. De bor nu i en Isobox, en kontainerliknande modul,  tillsammans med tio andra människor från Afghanistan. Deras rum är som en hytt, med en våningssäng och ett hörn där de har sitt provisoriska lilla kök. En vattenkokare och en elektrisk kastrull.

• Maten vi får är oftast kall och vi kokar den alltid en gång till för säkerhets skull. I början gjorde vi inte det och då mådde vi illa, berättar Muhammad.

Maten är nästan alltid kyckling och ris och kön till utdelningen är lång.

• Vi köar nog tre timmar om dagen. Det värsta är att det alltid blir bråk. Ibland slåss dom med knivar och påkar, säger Muhammad.

Alia pratar inte engelska, men berättar genom sin man att hon är rädd väldigt ofta. Båda oroar sig dessutom för sina familjer, som finns kvar i Kabul. Alia visar ett foto på en ung man i sin mobil och börjar gråta. Mannen är hennes kusin som dog i en bombexplosion för några veckor sedan.

• Han studerade på universitetet och var i skolan när bomben exploderade. Runt trehundra människor skadades svårt eller dog direkt, säger Muhammad.

Varje gång jag får höra om bomber i Kabul slår hjärtat såhär hårt.

Han visar med handen.

När jag frågar varför de lämnade Kabul räknar de upp en lång lista. Bomberna förstås men också att kvinnor har det så svårt.

Inte ens när vi går tillsammans får Alia vara ifred.

Det är också väldigt svårt att få jobb. Alia är lärare, men berättar att man behöver betala för att ens få komma på anställningsintervju. Nu saknar hon sina elever och åter kommer tårarna. En av dem dog nyligen i en explosion.

Den avgörande orsaken till att de flydde är dock kärleken.

• Vi träffades genom ett språkcenter och blev kära, men våra föräldrar låter oss inte gifta oss. De vill välja någon som familjen känner,  berättar Muhammad.

Paret visar en bild från deras förlovningsfest. Alia har röd spetsklänning med släp och Muhammad en ljus kostym. Det är väldigt långt bort från leran i Moria.

Nu väntar de på den svarta stämpeln i passet som tillåter att de flyttar från lägret.

• Jag har hört om människor som bott här i ett eller två år. Vi vill bara härifrån. Det är så farligt och varje dag känns som ett år, säger Muhammad.

Lekhörnan och djungeln

Tillbaka på Lesbos .Det har gått nästan tre år sedan jag var här. Mycket är annorlunda nu. Då anlände tusentals människori gummibåt varje dygn,  men färjan till Aten gick också mer eller mindre dagligen . Lesbos var ett transitområde där flyktingarna mellanlandade max någon vecka innan de fortsatte ut i Europa . Nu kommer bara någon båt i veckan,  men de som kommer hit blir kvar. Moria som var till för registrering har nu blivit ett permanent "hem" för många i månader, till och med år. Lägret som skapades För tvåtusen människor hyser nu drygt niotusen.Många av dom är barn.

Och dom är precis som barn är mest. De vill leka och ha kontakt. Det bästa under min första dag i Moria var att bygga lego tillsammans med en kanske tvåårig pojke i Rowing Togethers lekhörna medan hans mamma blev undersökt. Vi hade roligt, pratade inte men hittade gemensamt ljudeffekter till när tornen rasade. När de skulle gå fick jag både puss och kram. Det sorgligaste var att se hur lägret utanför grindarna där Better days for Moria höll sådan ordning nu totalt har förfallit efter att organisationen försvann. 

Det kallas för the jungle. Här bygger människor sina hem av vad de hittar. Presenningar och lastpallar, plankor och grenar. 

En liten pojke sitter på huk vid vägkanten och leker med ett gammalt cigarettpaket. Alla tar helt enkelt det de kan få tag på för att skapa någon form av hem och lek.

Det här är de här små barnens verklighet. Det som formar dem. Europa 2018.

Akila Ahmed bjuder in mig i sitt hem . Det är skapat av presenningar och lastpallar. Inuti det står ett vanligt tält rest. Det sover de i på natten för att det blir så kallt.

Den enda värmekällan är en lampa som ligger på golvet med en plastback över för att inte filten som täcker det sovande barnet ska fatta eld.

- Det är otäckt och svårt att bo här. Jag hittar insekter, ormar och möss, säger Akila.

Den största oron är för barnen, Omidjan 5år och Arezo 2,5 år. Elektriciteten fungerar bara ibland berättar pappan Hassan Resa Ebrahimi .

- Det är så kallt. Vi är rädda att barnen ska bli sjuka av kylan, kanske dö. Det finns inte tillräckligt med läkare här.

Europa 2018.

Better days are gone

Det går inte över. Allt det som verkade som en ond dröm bara fortsätter.

Det har gått så fort och varit så overkligt. För tre veckor sedan åkte jag ifrån Lesbos. En ö som då fungerade mer eller mindre som ett stort, öppet transitläger för flyktingar på väg från Turkiet mot de välbärgade delarna av Europa. Atmosfären på ön var varm och välkomnande. Människor på flykt bemöttes med medmänsklighet och generositet. Det var förstås redan då stramare i Moria, det officiella flyktinglägret där alla asylsökande måste registrera sig. Bara vissa utvalda frivilligorganisationer hade tillträde dit. Och de blev färre och färre.

Jag ville egentligen inte åka hem - ville göra mer, men åkte ändå. Och tröstade mig med att det fanns så många kvar. Ön var full av NGO:s och volontärer. Hjälpande händer och vakande ögon. Maskineriet som byggts upp av frivilligkrafter under så många månader skulle fortsätta rulla. Jag bara en liten kugge, en bland många

Det gick rykten förstås. Och EU hade sitt möte på gång med Turkiet. Men ändå. Jag behöll kontakten med vad som hände på ön genom volontärchattarna på Whats app och inlägg på Facebook av vänner som var kvar. Aktiviteten var fortsatt enorm, tonen allt annat än uppgiven. Så många som engagerade sig i allt från praktiskt omhändertagande till juridisk rådgivning. Storpolitiken skulle väl inte kunna krossa så mycket god vilja, agera inför så många ögon?

Men en vecka senare föll järnridån mitt i Egeiska havet. En gräns och ett klockslag sattes som visade sig vara förödande för de som fångades på fel sida. Därefter har det rullat på. Steg efter steg som inte borde ha kunnat tas av demokratiska länder som håller sig till internationell rätt har marcherats.

Frivilligorganisationer har skickats ut från ön. Läkare utan gränser valde själva att lämna Moria, eftersom de inte ville medverka i myndigheternas spel. 

I helgen meddelade eldsjälarna som drivit det alternativa lägret Better days for Moria att de packar ihop tälten nu. De tält som hyst så många hoppfulla på väg och även hundratals som aldrig hade en chans. De från Pakistan och Sri Lanka, från Iran och Marocko. Genom lägret har jag träffat människor från länder som saknar asylskäl, men haft all anledning att fly. En kväll bjöd min lägenhetssambo Maria som var tältansvarig på lägret hem Sima, en iransk kvinna som behövde få sova en natt i en säng och få en dusch inomhus. Hennes engelska var svag och min farsi obefintlig, men vi hittade varandra genom mina familjebilder på mobilen. Hon berättade om sin bror som var polis hur han hotat döda henne och hennes tonåriga son för att hon var tillsammans med en man av fel religion. Att hon blivit förhörd av polis för att en lock av håret stuckit fram under sjalen när hon körde bil. När Sima såg bilder på en av sina iranska vänner från demonstrationen i lägret på min mobil suckade hon förskräckt. BBC hade varit på plats, bilderna var spridda över världen. Nu kan han aldrig, aldrig åka tillbaka. Nu vet dom. Hon suckade tungt och skakade på huvudet. 

” I love Iran, but the president is crazy. Crazy.”

I lägret Better days for Moria fanns i alla fall en tillfällig respit, även för dem som hade noll procent med decimalkommas chans att få asyl i Europa. Några dagars eller veckors uppehälle. Inte direkt vila, mer väntan. Men ändå tryggare än gatan, medmänsklighet, människor utan uniformer som ville dem väl.

Nu har alltså olivlunden tömts. Men avslutningen skedde ljust, med ett bröllop mellan två volontärer som funnit varandra i lägret. Något fint och spirande i allt det hopplösa. Kärlek, trots allt.

Men besluten låter sig inte stoppas. Varken av medkänsla eller kärlek.

De beslut som så många nu sagt att Europa kommer att skämmas över om trettio år.

Och idag hände det alltså. Deportationen av de första flyktingarna tillbaka till Turkiet.

När börjar bandvagnarna rulla?

Vi ses på stranden

Idag är det en vecka sedan jag lämnade Lesbos. Vissa saker kommer aldrig att bli detsamma. Frasen ” vi ses på stranden” betyder något helt annat för mig nu. Regnet som piskar mot fönsterrutan är inte mysigt längre, utan väcker bara tankar på lera och blöta, läckande tält.

Min jacka luktar fortfarande rök efter nätterna vid Camp fire. Jag vill inte tvätta den. Lukten påminner mig om att jag varit där. Även om jag inte lyckats uppnå någon varaktig skillnad så var det ett ställningstagande. Volontärer som hjälper flyktingar i land balanserar på kanten till vad som är lagligt. Olagliga människor. Olagliga liv.

Vi höll oss till spelets regler för att undvika konfrontationer med kustbevakningen, Frontex och de lokala poliser som alltmer frekvent kom till stränderna. Vi fick inte signalera med ljus över havet i mörkret för att visa var det var säkert att gå i land. Det är att locka till sig flyktingar, människosmuggling. Men ingen kan anklagas för att fota med blixt, som en listig vän konstaterade. Jag har många bilder på ett kolsvart hav i min mobil.

I fredags spikade EU igen kistlocket kring hoppet för de människor som flyr från Turkiet över Egeiska havet för att ta sig till Europa. Idag ska järnridån fällas ner och de ”illegala migranter” som ändå lyckas ta sig över ska skickas tillbaka till Turkiet. Sedan ska det ske människohandel med syrier mellan EU och Turkiet, liv ska kvittas över gränserna.

Det känns väldigt märkligt alltsammans. Framförallt att EU som tidigare varit kritiska mot bristen på mänskliga rättigheter i Turkiet nu plötsligt betalar samma land för att ”ta hand om” flyktingar. Jag bävar för hur. I UD:s rapport från 2011 upprättad i samband med Turkiets ansökan om inträde står bland annat att Turkiet har en tendens att skydda staten istället för individen för övergrepp och att det finns uppgifter som tyder på misshandel och tortyr i samband med gripanden. Långa häktningstider förekommer för att avskräcka. Allt är nu glömt och förlåtet. Turkiet ska få i första hand 3 miljarder euro av EU för att Europa ska slippa ta emot fler flyktingar.

Jag är hemma i Sverige nu men kan inte släppa tankarna på de människor som befinner sig på flykt och som så hoppas och längtar efter ett tryggt liv och en framtid i Europa. Genom Whats App följer jag hur volontärer som är kvar på Lesbos förbereder sig för att ön ska tömmas på flyktingar. Främsta rådet för att kunna hjälpa flyktingar att få asyl är att dokumentera skador som visar på tortyr i hemlandet. Så långt har det alltså gått. Glöm vanliga humanitära skäl och anhöriginvandring. I morse blev volontärerna utkörda ur camp Moria. Militär och polis ska nu ta över helt. Jag har svårt att tänka mig att de bryr sig om att tillhandahålla babylotion och bindor till kvinnor som helst får dessa insmusslade emellan mer oskamliga varor. The human touch.

Sju av tio svenskar tycker att den nya flyktingpolitiken är ett steg i rätt riktning. Jag skäms över att ha samma nationalitet som dem i mitt pass. Det verkar som att Sverige och sjuttio procent av svenskarna har haft det alldeles för bra alldeles för länge för att kunna sätta sig in i hur det är att vara utsatt för en galen regim och mista allt. Att få sitt hus utbombat eller sina syskon mördade av daesh. Att bli satt i husarrest för att ha blottat sitt hår. Att bli hotad till livet för att ha en pojkvän som tillhör fel religion. När jag har försökt förklara den typen av svensk inställning för volontärer från andra länder har jag kallat dem safetysjunkies. De som har allt och kniphåller fast i det av rädsla för att förlora något som de egentligen inte behöver. Min erfarenhet är att det är de som har minst som delar med sig mest. Att veta hur det känns att vara riktigt kall och hungrig är erfarenheter som förändrar.

Jag har mött människor på Lesvos som etsat sig fast i mig. Ibland bara helt korta möten, ibland långa knaggliga samtal med många missförstånd och leenden. Vissa människor så hjälplösa att det skär i hjärtat. En av dem en kvinna med allvarliga spasmer och någon form av utvecklingsstörning som satt barfota på en av UNHCRs filtar. Trots sina svårigheter att tala lyckades hon få fram thankyouthankyou när jag hjälpte henne att få på ett par torra strumpor. Jag minns hur hon kämpade för att hålla kvar i de varma stövlar hon fick med sig upp på bussen, att vi var tre som bar henne dit. Hur ska det gå för henne nu?

Jag har varit förskonad från det värsta. Inga små barn har dött i min famn, ingen i de båtar jag välkomnat har varit allvarligt skadad. En av de värsta landningarna jag var med om skedde i mörkret. Många av flyktingarna grät och skrek när de tog sig av båten. En kvinna låg utsträckt, stilla, med slutna ögon, en annan kvinna bakom hysteriskt gråtande med en lika hysteriskt gråtande liten pojke i famnen. Jag trodde först att kvinnan var död. Men människans förmåga att återhämta sig är enorm. Och ibland är en öppen famn även om den tillhör en främling det som behövs. Stadiga armar och en lugnande röst kan göra underverk, även om språket inte är det rätta.

Pojken och kvinnan lugnade sig efter en stund och kvinnan på filten kunde sätta sig upp. Bussen från UNHCR dröjde och vi fick en timme tillsammans. På blandade språk och med många tecken fick jag veta att den gråtande kvinnan hette Shala och var syster till den återuppståndna och att pojken var systerns son. Hon presenterade sin dotter för mig, som fnissade lite generat på tonåringars vis. Shala kretsade runt mig när jag hjälpte andra kramade, min axel, kysste mig på kinden. Till slut förstod jag vad hon ville när dottern puttades fram med mobilkameran. ” Shala-Yvonne-friend”. Alla var glada när de klev på bussen och det kändes fint att ha kunnat hjälpa till att vända stämningen från skräck till skratt. Men efteråt känslan av otillräcklighet. Var är de nu, Shala, hennes dotter, syster och systerson? Har de fastnat i leran i Idomeni?

Värst är situationen för de som kom idag. Nu när beslutet är fattat ska de skickas tillbaka.

Här sitter jag i Sverige och tittar på mitt pass. Det bär texten Europeiska Unionen Sverige. Bredvid ligger hundens. Blått med en ring av stjärnor. För jag åkte inte ensam hem, med mig följde en hund som sökte mitt sällskap under långa vaknätter vid Katjas klippor. Det var förvånansvärt lätt att importera en hund. Några sprutor och så var passet fixat. 

Jag tittar på den skrangliga hunden som sover gott i värmen vid elementet.

Tänk om det varit lika lätt att hjälpa en människa.

Nummer på en gravsten

Vi pratar om apartheid med avsky och förvåning, men varje dag på Lesvos blir jag påmind om att det fortfarande görs stor skillnad på vi och dom. Vi som har möjlighet att resa under eget namn och födelsenation över hela världen och de som stoppas vid gränserna för att de fötts på fel ställe. Jag vet ju hur snacket går om ”borttappade pass” i Sverige och föraktet för de som gör vad de kan för att få stanna i Europa. Men det pratet är lätt att glömma när en är bland likasinnade, bland människor som alla ser människan bortom nationaliteten eller etniciteten. 

I de oberoende organisationernas läger umgås volontärer och flyktingar runt lägereldarna, människor med olika bakgrunder och kunskaper gör sitt yttersta för att skapa någon form av hemkänsla bland tält och bajamajor. På ett ytligt plan kan Better days for Moria vid Afghan hill ibland framstå som vilket festivalområde som helst, där människor hänger runt och pratar och äter i grupper.

Men det är ju inte det. Småpratet rör sig oftast om de senaste nyheterna om gränserna mot norr. Skratten som hörs är oftast från de nyss anlända, de som fortfarande har hopp. Lyckan över att ha klarat sig över Egeiska havet, tron på en ljusare framtid i Europa. Visst skämtas det och skrattas, det vardagliga småpratet mellan volontärer och människor på flykt fyller fler funktioner än information. Vi är ju alla människor som behöver lätta på trycket och hålla humöret uppe i en absurd och nervpåfrestande situation.

För hur mycket vi än försöker skapa gemenskap så går det inte att bortse från den krassa verkligheten. Vi är inte jämlika, så många av de mänskliga rättigheterna skymfas dagligen. Och nu har EU satt ytterligare en spik i kistan som ska begrava de sista resterna.

Människor dör fortfarande på Egeiska havet, trots att Lesvos borgmästare erbjudit sig att köra en färja över för att de ska slippa sätta sig i en gummibåt. Det politiska spelet kring ”flyktingkrisen” är högt, allianserna oheliga. Men att Nato sätts in för att stoppa människosmugglarna är retorik och rävspel på hög nivå. Ville EU bara stoppa människosmugglarna hade det varit lätt, bara att skapa en laglig väg att fly, genom en färja eller ett flyg. För mig är budskapet ganska tydligt. Det ska vara så svårt som möjligt att ta sig in i Europa. Ju svårare desto bättre, om fler dör på vägen är det inte så många som kommer in. Människor som siffror i statistiken, inte som individer som kan tillföra något till våra rika, kalla samhällen.

Häromdagen besökte jag den muslimska kyrkogården utanför Katos Tritos. En del av ett vanligt fält mellan olivlundarna, där gravarna var högar av jord. Många av gravstenarna bar ordet agnostos. Okänd. Okänd man 20 år. Okänd kvinna 34 år. Okänd pojke 5 år. Två stenar tätt, tätt tillsammans med samma text. Okänt spädbarn, flicka. Tre månader.

Att passera en vanlig grekisk ortodox kyrkogård är att titta in i ett blomsterhav, där gravmonumenten är överdådiga, med en bild av den avlidna, ofta ett skåp under för helgonbilder som byts vartefter helgdagarna avlöser varandra. Anhöriga kan pyssla och vårda minnet av sina älskade döda.

Här bara en hög med jord och ibland inte ens ett namn. Som en kyrkogård från en krigsskådeplats.

Skillnaden mellan vi och dom slår som ett knytnävsslag i magen.

Europa är i krig och förvarar sina gränser. Mot de människor som flyr.

Såpbubblor

Varje dag påminner jag mig om att det är viktigt att tillåta sig att känna glädje. Varje ögonblick av lycka räknas och jag måste komma ihåg att det är så för alla, oavsett vad som kommer sedan. Ögonblicket har funnits där och går inte att sudda ut, även om skrattet övergår till gråt, glädjen till sorg, hoppet till uppgivenhet och maktlöshet.

Så små saker kan skänka glädje. Några volontärer blåser såpbubblor med barnen i färjekön och de kiknar av skratt och jagar efter bubblorna. De blåser och bubblorna spricker. De blåser och bubblorna flyger mot himlen i ett glänsande, dallrande moln. Upp och iväg i vinden. Mot himlen, mot friheten.

När politiken är grym och byråkratin hänsynslös är det viktigt att inte tappa hoppet. Jag ser färska filmklipp av en vän från gränskontrollen i Idomeni där slutkörda familjer med småbarn och gamla mormödrar avvisas med ett hårt stenansikte av vakterna. Ljuset i de hoppfulla ansikten jag möter i hamnen i Mytilene kommer snart att slockna, de glada skuttande barnen med händerna fulla av bananer, godis och ballonger från volontärerna kommer att bli allt stillsammare och kallare ju längre tiden går i väntan vid gränserna.

Jag måste påminna mig att det finns så många goda människor i världen. Också. Jag möter så mycket vänlighet och så mycket god vilja varje dag. Det är något särskilt med Lesbos. Den här ön har klarat att ta emot invasionen av människor på flykt utan att värja sig med hårdhet och våld. Tvärtom. Här säger man Refugees welcome fortfarande och menar det. Trots att turismen som varit en av öns stora inkomstkällor, nu mer eller mindre totalt upphört. Båtar med flyktingar har kommit till ön under tio års tid, har jag fått höra. Men det var för ett år sedan som den stora anstormningen kom.

Flera Lesbosbor och långtidsvolontärer har berättat för mig hur det var i september, då färjan inte gick på flera dagar. Som mest var det 30 000 flyktingar som var fast i Mytilene, en stad med knappt 20 000 invånare. En allmän toalett i hamnen.

” Man kunde känna stanken redan när man kom ner från bergen”, berättade min hyresvärdinna en av de första dagarna, när jag frågade om skillnaden mellan nu och då."I början fanns inte ens Moria, det var tält överallt, i hamnen,på gatorna.”

En av de första dagarna när jag var med och städade den långa stranden mellan Katja och Sankt George fick jag en förklaring till Lesbosbornas inställning av Mytilenebon Emanuel Kolios.

”Lesbos invånare känner sig skyldiga att hjälpa människor på flykt. Vi känner oss som flyktingar själva, alla har en bild av någon förfader som mördades i Turkiet 1922 ”, berättade han för mig medan vi släpade flytvästar och kasserade gummibåtar över den steniga stranden.

Den historiska händelsen med det grek-turkiska kriget då den grekiska befolkningen i Turkiet utsattes för folkmord har satt djupa och bestående spår på Lesbos. Här har befolkningen lärt av historien på riktigt, blivit ödmjuk och genom sina gener förstått att de som kommer över Egeiska havet kunde varit vi.

Jag stöter på Emanuel flera gånger, oftast på kvällarna med en kikare runt halsen, spanande efter båtarna. När han får veta att jag är journalist kan han inte låta bli att skicka ut ett meddelande.

” Ingen här bryr sig om nomineringen till fredspriset, inte fiskarna som offrat sitt arbete för att hjälpa flyktingarna ur vattnet, inte farmödrarna i norr som tagit hand om barnen. Det betyder ingenting, utom möjligtvis för Susan Sarandon ”, säger han med ett hest skratt. Han syftar på Hollywoodstjärnans besök och alla de filmklipp hon delat där hon sitter i en räddningsbåt på väg ut att möta flyktingbåtarna.

Nej, det här är verklighet och vardag på Lesbos. Nu känns det som att läget är hyfsat under kontroll. Här. Värre är det i Aten. Och läget där påverkar läget här. Allt är instabilt och under snabb förändring. Förra helgen var det krisvarning, då färjan bara skulle ta med sig mellan 300 och 500 passagerare per dag, för att Aten helt enkelt inte kunde ta emot fler. Organisationerna på Lesbos förberedde sig för system overload och kaos. Men invasionen uteblev och restriktionerna varade bara ett par dagar. Läget övergick till något slags normalitet.

Jag kan inte låta bli att tänka att flyktingarna nog kommer att ha sin bästa tid här på Lesbos. Här där det finns värme och omtanke. Förutom lägret som öppnades i fängelset Moria och som drivs av UNHCR finns nu flera oberoende läger som startats av NGO:s och totalt oberoende, ideella krafter. Volontärerna avlöser varandra och gör sitt bästa för att ingen ska behöva sakna något. På Better days for Moria, i folkmun kallad Afghan Hill, är stämningen alltid vänlig och ibland rent uppsluppen, trots att vi skrubbar och sanerar ganska snuskiga tält eller halkar omkring i leran efter regnet för att plocka sopor.

” Alla är så snälla här, good people”, ler en ung man som kommer från Pakistan. Han vill till Tyskland, där hans pappa väntar. De pakistanska männen är många på Afghan Hill och de har i stort sett ingen chans att få asyl, varken här i Grekland eller längre upp i Europa. Ändå ler de och vill att jag ska ta ett gruppfoto, som om de var på vilken normal resa som helst. Hoppet är verkligen det sista som överger människan.

Jag träffar så många människor och vi ler, hälsar och presenterar oss för varandra. Namnen passerar in och ut genom huvudet. Ansiktena och namnen är så många att allt blir en stor gröt och ingen förväntar sig att någon ska kunna minnas och koppla, varken volontärer eller flyktingar. Men vi gör vårt bästa för att behålla en känsla av civilisation och respekt. Och glädjen är stor när bekanta ansikten återkommer.

En kväll när vi plockar skräp i lägret blir vi kallade på av ett gäng unga tjejer som sitter på marken och tittar på. De undrar om vi behöver hjälp. ” Vi vill hjälpa till, vi tycker om att jobba,”säger de. De berättar att de är yazidis från norra Irak och att de hoppas komma till Tyskland. Vi jobbar tillsammans några timmar och jag tänker att det är så här det borde vara. Att vi arbetar ihop, låter människor behålla känslan av att vara behövda och delaktiga. Sysslolösheten är också en del av nedbrytandet, av att förlora sin identitet och självrespekt.

Några kvällar senare möter jag dem i matkön när jag hjälper till att dela ut soppa och bröd i hamnen. Ett så kärt återseende och leendena tar aldrig slut. De kommer tillbaka flera gånger, hänger runt och tjejen med bäst engelska småpratar med mig och käftar lite kaxigt med männen i kön. 

Jag blir så glad av mötet och försöker tillåta känslan att stanna kvar. Inte tänka på vad som kommer sedan. Just då var de på väg, fulla av hopp och tillförsikt. Just då kände vi glädje att återse varandra, bekräftelsen, gemenskapen. Även de ögonblicken måste få räknas.

Även om såpbubblorna spricker så har de svävat ett ögonblick mot himlen.

Paketresan till Paradiset

Natten till igår hade jag min första natt av sammanhängande sömn sedan jag kom hit. Jag vaknade och kände mig lite bakfull och overklig. Kafkamood. Unnade mig en förmiddag tillsammans med en nyfunnen vän i ruinerna vid slottet. Plockade späda, doftande vårblommor och tittade på havet. Kände mig nästan som en normal turist. Spenderade eftermiddagen i hamnen med att hjälpa till att dela ut gratis mat till resenärerna. Mötte människor på flykt men i ett tillstånd av hopp istället för utmattning och skräck. Värme, leenden och glädje.

Det är så mycket som håller en vaken. Oron för vad som händer därute på havet, maktlösheten, ilskan. Vi volontärer känner den alla. Ibland rinner det över och det enda en kan göra är att vika ner sig och hoppas att sömnen ska slå till, hårt och barmhärtigt.

Så när batteriet var totalt urladdat kom den då äntligen. Sömnen.

Jag skulle inte möta båtarna, det var inte en del av min plan. Jag visste ju att det var så många som ville dit, det är ju det tydligaste sättet en kan göra skillnad. Att bokstavligt talat se till så att de människor som satt sig i dessa dödsfällor som de överlastade båtarna är får komma iland på ett säkert sätt och bli välkomnade och omhändertagna. Jag lyssnade på de som sa att det var tillräckligt, till och med för många volontärer på stranden.

Men det finns grupper genom Whats app som koordinerar insatserna på stranden och ibland har det ekat tomt. Ibland har jag gett mig iväg till båtar där det har sagts att det var tillräckligt med volontärer och hittat gravida kvinnor som kommit haltande i mörkret och som ingen sett, småpojkar med avstängd blick och iskalla, blöta fötter hackande av köld och rädsla. Modersinstinkten har lett mig rätt och jag har känt att jag varit behövd.

Att sitta runt lägerelden vid utsiktspunkten Camp fire har också varit ett sätt att hålla oron under kontroll. När en ändå inte kan sova är det bättre att finnas där redo. Sällskapet runt lägerelden skiftar ständigt. Jag har haft så många bra nattliga samtal med så många fina människor från världens alla hörn att bara det har varit en stor tröst. När jag varit för trött att umgås har jag liftat ut till Katja beach och ”Blackie”. Han har inget riktigt namn och jag har hört honom kallas allt från Kåre till Flash. Gathunden som sover i skogen bakom och som alltid kommer springande på sina artroskrumma ben när han hör de människor han gillar.

Känslan av hans tunga huvud i mitt knä där vi sitter på klippkanten har varit av total samhörighet och trygghet. Sömnlösheten och oron skruvar upp alla känslor till maxläge. Blackie har gett mig tröst och lugn och en fullkomligt ologisk tilltro till att vår närvaro gör att människorna som befinner sig därute på havet är säkra. Dumt och barnsligt, men ibland är det svårt att agera vuxet och rationellt.

Jag har ingen övertro till min förmåga som livräddare och har absolut inget behov av att spela hjälte. Det finns team av professionella livräddare ute på de olika utsiktsposterna dygnet runt och det är de som är frontlinjen, de som ska gå i vattnet, dra in båtarna och hjälpa människorna av. De flesta livräddare jag mött är brandmän. Även de är volontärer som gör detta utifrån sin vilja att hjälpa och även om de i sin vardag hemma arbetar med att rädda liv och agera i krissituationer märks det att också de blivit djupt gripna av situationen här.

Politiken och businessen kring de människor vi försöker hjälpa och bemöta med mänsklighet och värme är hård, kall och brutal. Turkiet får betalt från EU, Nato ska bevaka vattnen, antalet resande från Mytilene till Atén begränsas. Människor skickas tillbaka från gränserna. 

Resan i gummibåt kostar mer än dubbelt så mycket som flyget och det är bara i reda pengar. Jag har hört allt från 1400 till 3000 euro eller dollar. Små barn reser för det mesta till halva priset. Om det är dåligt väder är det extrapris, ibland ner till 3-400. Då är det bara de mest desperata som ger sig ut på havet. Men pengarna är inte den största insatsen. Helt krasst sätter sig de flesta i båtarna med livet som insats. Få kan simma, flytvästarna som säljs är leksaker och även om märkena utanpå är de riktiga som Yamaha så är de till största delen faktiskt ankare gjorda av material som suger upp vatten och drar människor ner mot botten.

Jag har läst artiklar av svenska skrivbordsjournalister som hyllar människosmugglarna som ett slags frihetskämpar som hjälper människor att skaffa sig en bättre framtid. Inget kunde vara mer fel. Allt handlar om pengar. Resorna över Egeiska havet är en biljondollarindustri och jag har hört så många berättelser om smugglare som hotat dem som inte velat sätta sig i båtarna eftersom det som utlovats varit något helt annat än en gummibåt gjord för 15 personer som lastas med 60 eller 70. Tonåringar har fått huvudet nedtryckt under vattnet, män har haft pistoler riktade mot sina tinningar, ensamresande mödrar har blivit våldtagna. Där är era frihetskämpar. Riktiga hjältar.

Smugglarna reser sällan med över havet. De utser någon av passagerarna att styra båten, vilket ofta är en omöjlig uppgift eftersom rodret blivit manipulerat och låst så att båten ska gå rakt fram. Bensinen till motorn räcker oftast bara halvvägs över. Det nya är att de börjat späda den med vatten. När passagerarna tagit sig iland är de ofta uppjagade och antingen hysteriska eller i ett slags apatiskt tillstånd. Den man som kommer springande och kysser jorden och tackar Allah med tårarna rinnande efter kinderna är han som tvingats att vara kapten.

Vi möter smugglarnas medarbetare på vår sida av havet. De vakar också över att båtarna ska komma, men av helt andra orsaker. De vill åt motorerna och träplattorna som de är monterade på som ska tillbaka till maffian. Det har hänt att flera gäng dykt upp och börjat slåss om delarna innan flyktingarna ens hunnit av båten. Riktiga hjältar.

Jag har också hört av vänner som jobbar med att dela ut kläder i lägren att de ibland har problem med människor som är extremt kräsna och vill ha samma skjorta fast i grönt. Det finns en förklaring. Smugglarna har utlovat att de ska få mat och torra kläder när de kommer över till andra sidan. Det ingår i priset. Vi är alltså en del av deras paketresa.

Det svåraste med att vara här på Lesbos som volontär är inte att möta människorna som befinner sig på flykt. Jag kan hantera deras rädsla och oro, jag vet att jag kan lugna och trösta. Så många människor har kommit tillbaka till mig för att pussa och krama mig, säga thankyouthankyou eller shukran att jag blivit övertygad om att jag gör något rätt. Ögonblicken av samhörighet med dessa människor som jag möter för några minuter och förmodligen aldrig igen kommer jag att bära med mig som guldkorn i hjärtat för resten av livet.

Det som krockar i mig är att veta att vi som volontärer är en del av ett spel och att vi förmodligen är de vänligaste ansikten dessa människor som förlorat allt kommer att möta för en lång tid framöver. Många av dem har skuldsatt sig hos vänner och släktingar för livet för en bättre och säkrare framtid. Allt för att bli tillbakaskickade från gränserna. Tillbaka till ruta ett. Eller ruta minus ett.

Inhuman politik och organiserad kriminalitet. Sådant som jag inte rår över, men ofrivilligt ändå är en del av. Skammen av att vara europé, den som kan resa fritt och säkert under eget namn i passet, med flyg istället för gummibåt. Det känns så hopplöst ibland.

Men vi volontärer försöker trösta och lyfta varandra. Vi gör vad vi kan. Att mötas som medmänniskor är ändå det viktigaste vi människor kan ge varandra. Bortanför de politiska spelen och den kriminella biljondollarindustrin finns vi.

Människor. Till för att bära varandra. Nästa gång kan det vara vi som behöver deras hjälp.